Jon Hult

Jon Hult (Håkansson) 1779-1853

Antagen 1807 vid Jönköpings regemente, Överstelöjtnantens kompani (senare Mo Härads kompani)
Nässja östergård st nr 98, Åker förs.
Fick namnet Hult
Jon var 177 cm lång.

Jönköpings regemente var i Skåne 1808 pga hotet från Danmark.
Under våren 1809 marscherade man till Stockholm för att där transporteras med skärgårdsflottan till Västerbotten.
17 aug 1809 landsteg man i Ratan strax norr om Umeå för att anfalla ryssen i ryggen. 
19 aug mötte man ryssarna vid Sävar, det gick inget vidare så man retirerade och den 22 aug avseglade man.
I slutet på oktober var dom hemma på sina rotar igen.

April 1813 gick man åter i fält. Regementet kom 18 april till Karlskrona. 23 april landsteg man på Rügen. 20 maj överfördes man till Rostock och svenska arméns 5:e brigad med uppgift att hejda fransmännen.
Sedan Napoleon besegrats vid Leipzig i oktober började det svenska fälttåget mot Danmark.
Danmark fick ge sig inför övermakten och tvingades avträda Norge vid freden i Kiel den 14 januari 1814.
Jönköpings regemente nådde Svinesund 2 augusti för att övertyga Norrmännen om unionen som sedan ingicks den 14 augusti.
Vid Rakkestads kyrka avlossades det sista skottet i krig.
Den 11 november marscherade Jönköpings regemente hemåt efter nära två år i fält.

1820 blev Jon kommenderad till arbete på Götakanal bygget, där skadade han höger handen så svårt att han fick avsked vid generalmönstringen 28 juni 1822. Eftersom han hade tjänat i 15 år fick han ett obetydligt underhåll.

Kriget 1808-1809

(Utdrag ur Enar Skillius bok Mo härads kompani)

Kriget 1808 – 09

Detta krig kallas i allmänhet 1809 års finska krig.

Det utkämpades i Finland, de avgörande händelserna inträffade där och kampen fördes av finska regementen. De svenska regementena var bundna i södra och västra Sverige på grund av hotet från Danmark. Jönköpings regemente sändes i mars 1808 till Skåne. En del bildade garnison i Helsingborg, andra förlades längs Öresunds kust.

I april landsteg en rysk styrka under befäl av en general Bodisko på Gotland. Den svenska reaktionen blev snabb. Livbataljonen ur Jönköpings regemente och en bataljon ur Kalmar regemente sändes att återta ön. Styrkan landsteg på Gotland den 14 maj och gjorde en direkt framstöt mot Visby. Den ryske befälhavaren kapitulerade mot löfte om fritt avtåg, vilket tilläts. Efter denna episod återvände huvuddelen av den svenska styrkan till fastlandet. Undantagen var jönköpingsbataljonen, som lämnades kvar som beredskapsstyrka och dessutom skulle instruera och öva öns nyinrättade lantvärn.

Övertelöjtnantens kompani och bataljon låg för en tid kvar i Skåne, men dirigerades sedan till Bohuslän och norska gränsen, låg kvar där till i december 1808. Följande vår förflyttades bataljonen åter till helsinborgstrakten med strandbevakning som uppgift. Allt såg fridfullt ut, men i juni 1809 bröts lugnet. Bataljonen och kompaniet stod inför sitt sista allvarliga krigsäventyr. Kriget i Finland hade gått illa. Norra armén, som försvarat Finland, tvingades kapitulera, sedan ryssarna sagt upp ett tidigare slutet vapenstillestånd i mars 1809. Ryska styrkor trängde söderut längs norrlandskusten och läget var katastrofalt.

     Nu samlade den svenska ledningen så många sydsvenska regementen som gick att undvara för att möta fienden. Livbataljonen fördes över från Gotland till uppländska skärgården, där den mötte Andra bataljonen. Jönköpings regemente var nu omkring tusen man starkt.  

     Planen var att de styrkor man mobiliserat med flotten skulle transportera upp i Bottniska viken och landsättas i fiendens rygg. Avskuren från reträttmöjligheter skulle då fienden vara tvungen att ge upp och hotet mot de rikssvenska områdena skulle vara avvärjt. Allt gick efter planerna så långt som till att den svenska styrkan utan att bli upptäckt sattes i land i hamnen vid Ratan i Västerbotten den 7 augusti. Kåren marscherade söder ut, också enligt planerna, och mötte ryssarna vid Sävar, två mil norr om Umeå, den 19 augusti. Ryssarna anföll direkt och tvingade svenskarna till avvärjande strid. Överstelöjtnanens kompani försvarade en höjd kallad Krutbrånet och höll ställningarna trots det kraftiga anfallet.  

     Befälhavande generalen gav emellertid order om reträtt. Svenskarna drog sig tillbaka till en fördelaktig försvarsställning men övergav även den. På morgonen den 20 augusti var man tillbaka i Ratan med ryssarna hack i häl. Den vackra planen blev sålunda helt överspelad och den 22 augusti avseglade den illa tilltygade svenska styrkan från Ratan. Följande dag landsattes Jönköpings regemente i Umeå och gick veckan därpå ombord på skärgårdsflottan med destination Stockholm, dit nådde man den 4 oktober. I slutet av månaden var soldaterna hemma på rotarna.

     De svenska förlusterna under affärerna vid Sävar och Ratan blev stora, omkring tusen man i stupade, sårade och fångar. Överstelöjtnanens kompani kom måhända jämförelsevis lindrigt undan. Två man stupade, fyra är i rullorna noterade som sårade. Nr 38 Anders Purr blev tillfångatagen och bortförd men överrumplade och stack ned sin väktare, flydde till skogs och tog sig åter till kompaniet. Striderna vid Sävar och Ratan var de sista allvarliga sammanstötningar med fientlig trupp som överstelöjtnanens kompani kom att delta i.

(utdrag ur Enar Skillius bok: Mo Härads Kompani)
Fälttåget 1813-14  

I början av april 1813 samlades Överstelöjtnanens kompani vid Byarums gästgivargård och marscherade  därifrån till Vrigstad. Där samlades regementet, och gick den 16 april ut i fält. Regementet hade vid uppbrottet ett större antal soldater än någon gång tidigare, 1532 man, officerare och underofficerare oräknade. I manskapet ingick det extra roterings- och förstärkningsmanskap som nu tillförts förbandet.  

Regementet kom till Karlskrona den 18 april och landsattes på Rügen den 23 april . Den 20 maj överfördes det till Rostock och svenska arméns femte brigad med uppgift att hejda franska företag mot nedre Elbe. Ett anfall mot byn Retschow avvisades. Svenskarna deltog inte de stora krigshändelserna i Tyskland. Karl Johans krigsmål var att besegra Danmark och erövra Norge.

Sedan Napoleon hade besegrats vid Leipzig i oktober började det svenska fälttåget mot Danmark. Femte brigaden anslöt den 5 december till huvudstyrkan utanför Lübeck. Danskarna drog sig tillbaka inför övermakten och begärde den 15 december vapenvila, vilken bröts den 6 januari 1814.  

Jönköpings regementet dirigerades till Kiel och fästningen Glückstadt. Den 14 januari tvingades Danmark avträda Norge vid freden vid Kiel. I utbyte erhölls svenska Pommern med Rügen. Därmed försvann Sveriges kontinentala besittning.

Karl Johans extratur mot Danmark var inte populär inom koalitionen mot Napoleon. Sverige måste nu snabbt rätta in sig i ledet innan kriget hann ta slut. Bl a. Jönköpings regemente fick order om uppbrott den 26 januari. Marschen gick sydväst ut över Düsseldorf och Aachen till Bryssel, dit regementet kom den 7 april och förlades i garnison. Svenskarna hade nått det militärt intressanta området så att säga i grevenstid. Den 12 april abdikerade Napoleon. Karl Johan och svenskarna kunde nu ägna sig åt angelägnare ting.

Norrmännen hade vägrat godkänna freden i Kiel, vägrat gå i union med Sverige och valt en dansk prins till kung. Nu gällde det att med det ena eller andra medlet åstadkomma den eftersträvade unionen. Den 22 april fick svenskarna order om att gå mot norr. Jönköpings regemente nådde Rostock den 5 juli. Vid mitten av månaden stod man åter på svensk mark, vid Rya på Hisingen, och hade den 2 augusti nått Svinesund vid norska gränsen. Norrmännen gjorde ringa motstånd. Smålänningarna deltog i några smärre strider vid Askim och Trögstad utan förluster på någondera sidan. Vid Rakkestads kyrka avlossades det sista skottet i krig.

Samtidigt med dessa lätta skärmytslingar pågick förhandlingar, som den 14 augusti resulterade i konventionen i Moss, där norrmännen accepterade en union med Sverige. Därmed upphörde fientligheterna.
De
n 2 september marscherade Jönköpings regemente in i Fredrikshald, nuvarande Halden, och var i drygt två månader förlagda till denna så omstridda ort. Den 11 november började marschen hem.

Regementet marscherade till Jönköping där det låg kvar i två dagar för avrustning. Tredje dagens morgon dånade trummorna på stadens rådhustorg inför fälttågets sista korum. Fanorna troppades. Kompanierna åtskildes och upplöstes efter hand. Inom få dagar var alla soldater hemma på rotarna.  

Kriget var över, den långa freden väntade.